Guris bror Conrad.
Jag – en del i historien
Guris bror Conrad.
Guris bror Conrad.
Farmor Emma
EMMA
— EJ KLART —
Emma föds hemma i köket i Borénsgården den 10 december 1920, som näst yngsta barnet i en skara om fem och barn nummer 76 i församlingen det året. Pappa är 41-åriga snickaren Per Borén (13/4 1879) och 32-åriga hustrun Anna Ersdotter (4/5 1888), gifta sedan 16 januari 1911. I familjen finns Ester (8 år), Märta (3 år) och 1-åriga Emil.
Två år tidigare, 1918, förlorar familjen sin knappt 3-årig dotter också kallad Emma, i difteri och krupp/strypsjuka. Några månader senare dör Per Boréns mor i magcancer i Hag-gården.
Efter att Emma föds dröjer det fem år innan familjens sista barn föds, sonen Emil 1925. Mor Anna är då 37 år gammal.
Emma går sex år i skolan, de första åren i skolan vid Görasbacken i Gassarvet, och de sista i skolan i Mon (Mo-backen). I Gassarvet finns byggnaden kvar, ett enplanshus som idag är bostad. Skolan i Mon är borta sedan 2010-talet. Vid skolan i Gassarvet minns hon hur de blötte upp knäckebrödet de hade med sig i åns vatten. Emma tycker speciellt mycket om skrivning och drömmer om att bli författare.
Hon har nära kontakt med kusinerna i Hag-gården, speciellt med Jenny som född samma år som hon.
Emmas far och farfar är pastorer och är med och bygger upp fribaptistkyrkan. Farfar Hag Per blir änkling två år innan Emma föds, och blir blind när Emma är liten. Han bor hemma i Haggården fram till sin död 1932, med hjälp av framför allt sonen Erik Hag med familj, som tar över Hag-gården i hjärtat av Fornby.
Emmas far är träarbetare och bygger hus och gårdar. Under 1930-talet åker han tillsammans med sina yngre bröder till Stockholm och arbetar.
Ester 1912, gift m Anders – John -41, Helge -45, Ellen -50
(Emma 1915–1918)
Märta 1917, gift m Gösta – Rolf -39, Jack -41, Johan -46
Emil 1919, dotter Kristina -52
Emma 1920, gift Börje – Per -47, Helene -49, Bengt -59
Helmer 1925, gift med Inga – Mats -57, Marianne -50
Barn nummer 76 i Siljansnäs församlings födelsebok 1920. Siljansnäs kyrkoarkiv, Dalarnas län, Födelse- och dopböcker, SE/ULA/11215/C/3 (1913-1922), bildid: 00191898_00083, sida 80
Församlingsbok 1909–1922: Siljansnäs kyrkoarkiv, Dalarnas län, Församlingsböcker. Bunden serie, SE/ULA/11215/A II a/3 (1909-1922), bildid: 00191887_00298, sida 293
Församlingsbok 1922–1942: Siljansnäs kyrkoarkiv, Dalarnas län, Församlingsböcker. Bunden serie, SE/ULA/11215/A II a/5 (1922-1942), bildid: 00191889_00330, sida 325
Mor Annas morbor – mekanikern Lassas Erik
EMMA
Tack till Bengt Borkeby för information och foton!
Familjen. Familjen Lassas i kyrkboken 1886–1896: Husbonde Lassas Erik Matsson och hustrun Brita Persdotter.
Son Erik (1882), son Anders (1884), son Per (1885), dotter Anna (1888, mor Anna), dotter Maria (1891–1891), son Mats (1892–1892), dotter Maria (1894–1895).
Bild 1: Lassas Erik Eriksson. Bild 2: Bröderna Lassas Erik Eriksson (1882–1946) och Per (f 1885) emigrerade 1907 till Amerika tillsammans. Bilden hemsänd till föräldrarna i Alvik den 14 juli 1914 från Tocomo Withmorth. Bild: 3: Foto från 1912.
Bild 1: Foto från 1912. Bild 2: Eriks tillsammans med bror Lassas Anders (f 1884).
Amerika ger byn teknisk innovation
Får vi tro kyrkoherde Öström i Siljansnäs – och det ska vi väl – så handlar det här om en person som rymt till Na Amerika. Enligt upp-teckning i Emigrantmuseet i Växjö finns uppgiften att han Erhöll nådigt tillstånd emigrera till Amerika 1907-11-01. Icke begätt H.H [Herrens Heliga] Nattward. Telegrafiskt begärt betyg till Cunard linien.
Men enligt församlingsboken har han alltsà rymt. Vilket väl ska tolkas som att han inte hämtade ut något prästbetyg. Rederiet tillät honom däremot inte lämna landet utan.
Tjugofem år gammal ger sig alltså Erik iväg till Amerika tillsammans med sin 21-åriga bror Per. Erik kommer tillbaka till byn i början av 1912 och stannar hemma till efter sommaren 1920 då han återvänder till Amerika – den här gången med prästbetyg på fickan. Det sägs i Alvik att han sedan återkom 1926 och efter det stannade i byn.
Brodern Per däremot blev kvar i Amerika. Poststämpeln på ett antal kort och brev hem till föräldrarna i Lassasgården beräftar också på ett ungefär brödernas gemensamma vistelse på andra sidan havet.
Jag har också kunnat notera att brodern Anders 19 år gammal for över till Na Amerika 1903 och kom tillbaka året därpå. Det är den Anders som senare kallar sig Larsén.
Bild 1–5: Genom bevarade brev och foton i Lassasgården går den att följa brödernas arbete och vilka barer och hotell de besökt. Bild 4: Vykort med poststämpel Winlock, Wasch, 6 april 1912 ”Arbetar nu på min gamla plats i Winlock, här kommer jag att vara tills jag reser hem till Sverige igen. Jag har icke sett Nyg And. Har han kommit till Sverige jag sände några Dollar medan jag var i Spokane har dem kommit fram. E E Winlock Wash.” Bild 5: Erik skriver hem till Alvik: ”Jag har fyra af dessa lokomotif att reparera och hålla god stånd, de brenner olja i alla i stället för ved. Här kan ni se min motorcykel.” Ta en extra titt på Eriks ”verktygsbord” – en rejäl stubbe. Bild 7: Slumpvis vald Googlebild från dagens Winlock.
Tekniskt kunnig familj
Som så många andra återvändare har Erik tagit med sig en försvarlig mängd kunskap hem till byn. I hans fall handlar det om kunnande inom facket bilar, motorer och överhuvudtaget teknik av tyngre modell. Han tituleras som järnarbetare i arkiven.
Erik kom som sagt från en familj som inte var helt främmande för teknik och tekniska innovationer. Hans bror Anders, som tog sig namnet Larsén, öppnade egen bilverkstad vid Morgattu. Från samma släkt kommer också Larséns Bror som även han startade egen bilverkstad. 1926 tog Erik också rent fysiskt med sig teknik hem till Alvik i form av en personbil utan kaross, en motorcykel och kanske också annat. Allt isärplockat och packat i trälådor.
EPA-traktorer
Lasse Gudmundsson från Västanvik berättar: ”Det fans manga EPA-traktorer på 50-talet, det hade börjat under andra världskriget eftersom man inte kunde få tag i jordbrukstraktorer. Alvik och Almo var en liten metropol för att bygga om både person- och lastbilar till EPA-traktor. Mycket var uppbyggt kring Lassas Erik och dom personer han hade till hjälp. Eriks verkstad var ett slags nav.
Gummes Bertil kompletterar: ”Mås Bror Olsson frän Sollerön och Kors Axel från Lundbjörken tog över Eriks verkstad och arbetade mycket med EPA-traktorer. Bl a giorde dom om min lastbil. Kors Axel hade en liten gul A-Ford som vi brukade få låna.”
Bild 1–3: När Erik kom tillbaka till Alvik byggde han upp sin verkstad vid korsningen Bygatan och Mackbergsvägen. Platsen i dag visar ett före detta garage som då var en såg, nu återanvänt som ligghall för kor. Bild 4–5: Epa-traktorer.
Många historier
Lassas Erik hade en dräng som kallades Korpdrängen eftersom han själv gick under namnet Korpen. Han var ju så svart och sotig. Erik hade också en gris lika svart som han själv. Och det påstods att det var svårt att se om det var grisen eller Erik som kom fram under nån bil där i verkstan. Grisen följde Erik som en hund, även när han skulle ner till Alviken och ta sig ett bad.
Erik bodde på övre våningen i verkstaden. Om grisen gjorde desamma vet vi inte. Det sas att Erik där vid fönstret hade en stor tubkikare och tittade på fruntimren som badade vid badplatsen Busken. Han tillskrivs också en historia som många svenskamerikaner fått kännas vid. På frågan om hur det ser ut i New York, blev svaret: ”Ungefär som i London. Men du har väl inte varit där heller.”
Längst till vänster Lassas Erik vid den fotogenmotor han själv konstruerat och som drar tröskverket, här i Lassasgården. En del av trösklaget i övrigt är brodern Lassas Anders Eriksson Larsén (f 1884) systern Anna (f 1888, mor Anna). Erik var under flera år anlitad av tröskverksföreningen som maskinist.
Bild 1: Erik bodde ovanpå sin verkstad. Bild 3: Tidningsartikel 3 juli 1971 som satte fart på rivningen av Eriks gamla verkstad, som genomfördes året därpå.
Bild 1: En äldre Erik. Han dog ogift 64 år gammal 1946. Bild 2: Skrapar man på stenen ser man inskriptionen: ”Mekanikern Lassas Erik Eriksson, Alvik, 1882-1946.” Siljansnäs kyrkogård 2016.
Hag Per
EMMA
Familjen Hag i Fornby 7 i husförhörsboken 1886–1896.
Hag Per (1852–1932) och Margareta Persdotter (1858–1918)
Barn:
Per (Borén) 1879–1945
Anna 1881 (enl kyrkbok dövstum?, till USA 1906, begravd där*)
Anders 1883–1898 (enl kyrkbok dövstum, dör av ”hjärnfeber” 6 mars)
Carin 1886
Maria 1888, gift med Karl Oskar Berglund
Erik Hag 1892, gift med Anna Kristina Norlings (Barn / Emmas kusiner: Anna Lilly 19, Karin Jenny 20, Brita Margareta 31 (Kjells mamma), Bengt Erik 32)
Emanuel (Texén) 1895, gift Görlings Karin
Karl Johan 1897
Wilhelm Valfrid 1900
*Källa: Kjell Hag 2022
Hag Per.
Ca 1928? Agnes Berglund, Ester Borén, Hag Per, Karin (gift Bröms), Märta Borén, Emma Borén, Emil Borén, Artur Berglund, Astrid Berglund, Jenny och Lilly Hag.
Farmor Emma intervjuas om sin farfar och far. Ur Upplysningens vän, Organ för Fribaptistförbundet, Nr 10 oktober 1991.
Hag Per i Siljansnäs – förkunnare och församlingsbyggare
”Min farfar Hag Per Ersson var född 1852 och dog 1932 och var under ett halvt sekel verksam inom fribaptisterna. Han blev frälst i ungdomen och som 30-åring var han med och bildade Siljansnäs fribaptistförsamling i slutet av 1882. Till en början bestod församlingen av 67 medlemmar men det var en mycket stark väckelse som gick över den trakten då och inom ett år hade den ökat till 108.
Hag Per blev från början församlingens ordförande och sekreterare men behovet av föreståndare var stort och han blev redan 1883 vald ”på prov” till föreståndare. Men han greps också av Guds kallelse att vittna och två år senare avskildes han genom handpåläggning till föreståndare och predikant. Denna uppgift var han trogen ända tills han vid 75 års ålder blev blind.
Hag Per blev snart en mycket anlitad förkunnare och reste vida omkring och predikade. Detta sågs väl inte alltid med så blida ögon från en del församlings- och sockenbor som tyckte att han hörde bättre hemma på garden med jordbruket och de åtta barnen. Hustrun Margareta fick ofta själv klara arbetet med hem och jordbruk. Både genom arbetsbyte och efter hand med hjälp av de fem pojkarna som växte upp samt med hjälpsamma församlingsmedlemmar. Men vid ett tillfälle år 1906, då farfar var i Gustafs och predikade, brann hela garden ner till grunden med djur och allt, ävenså församlingsböcker och protokoll. Det blev en hård prövning för familjen att få gården uppbyggd igen och börja om.
Väckelse- och omvälvningstider
När församlingen växte måste lokalfrågan lösas och 1886–1887 byggdes det stora kapellet som än idag står prydligt och välbevarat och är ett bevis på vad Gud fick göra i denna församling. Men bl a samband med pingströrelsens utbredning på 1920-30-talen blev det stora andliga omvälvningstider också över dessa bygder. Lärostrider saknades inte och Hag Per var gärna med och förfäktade sin mening. Men när han i slutet av 20-talet blev blind, efterträddes han i församlingsledartjänsten av sin äldste son – min far – Per Borén, som en tid själv varit förkunnare i Pingströrelsen men nu återgick till fribaptisterna. Församlingens medlemstal minskade dock och man ordnade det så att resepredikanter kom på kortare besök vid olika tider. Min äldsta syster Ester var Hag-fars äldsta barnbarn och när hon läste för honom ur UV och andra tidningar och böcker beredde detta honom stor glädje.
Han talade ofta om predikanten Olov Larsson och även om den mycket aktiva evangelisten Sara Larsson, som förde många till Herren på olika hall. Kapellet såldes under 1960-talet och församlingen upphörde 1972, ca 90 år efter sin början. Men vad som vunnits för Herren genom Hag Pers och andras insatser kommer att visa sig på den stora Skördedagen.”
Redigerad och kompletterad av Eric Hansson
Han gick Guds väg
Text av Joel Fridén i ”Julstrålar”, från Fribaptisterna 1958. ”Till minne av Mor till Emma julen 1958.”
”Tänken på edra ledare, som hava talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro.” Hebr 13:7
Han hade fatt namnet Per, och efter seden uppe i dalabygd hade han också ett gårdsnamn. När härtill fogades efternamnet blev det hela: Hag Per Eriksson.
Det hade blivit honom givet att se dagens lius i den underbart vackra Siljansbygden, närmare bestämt Siliansnäs. När jag på min första predikoresa på dalafältet hösten 1911 sammanträffade med honom och uttryckte min förtjusning över allt det vackra jag såg, svarade han: ”Ja, vår Herre har byggt storslaget.” Ej underligt att tusentals turister under sommartiden bege sig upp på Björkberget, där man har en underbar och mer in vanligt vidsträckt utsikt över dessa väna nejder. Det är som om åkrarna och skogarna samt Siljan med dess många vikar och uddar tävlade om att ge besökaren det starkaste och mest hänförande intrycket.
Här föddes Hag Per den 24 april 1852. Här hade också för omkring ett sekel sedan andliga vårvindar börjat blåsa, väckelsevindar med syndanöd, frälsningsfröjd och andligt liv som resultat.
Här fick da också Hag Per redan i unga år höra Herrens kallande röst och mottaga hans nåd till frälsning, en upplevelse som sedan blev bestämmande för hela hans liv. Det var inspirerande att höra honom berätta om huru Herrens Ande då verkade i hans hemsocken.
Han och en annan broder började vittna om Herren, stora skaror samlades för att höra dessa två bondpojkar, och manga sökte och funno frälsning. Prästen i socknen hade också kommit till personlig avgörelse för Kristus. I motsats till många andra kyrkans män på den tiden var han välvilligt inställd till den fria andliga verksamheten. På sommaren brukade han efter högmässan i kyrkan lysa på att Hag Per och en annan ung man skulle på viss angiven tid predika vid friluftsmöte ute i hagen. Icke sällan deltog också prästen dessa möten. En pingstdag höll han med Apg. 2 som text en mycket allvarlig väckelsepredikan och, framhöll aven sanningen om dopet.
Barnbegjutningen medförde icke frälsning. Vägen var att höra, tro och bliva döpt såsom Skriften så tydligt lär. Hag Per trodde knappast att en sådan predikan hållits i någon annan av Sveriges kyrkor.
Skriftens lära om dop och församling blev efter hand allt klarare för många av dem som kommit till tro. Hag Per bley tillsammans med några andra döpt 1881 och året därpå bildades Siljansnäs församling.
Hag Per hade ett mindre jordbruk men var också mycket verksam som ordets förkunnare både i hemsocknen och på andra platser. Ej sällan sträckte han ut sina predikoresor även till andra landsändar. Arbetet i hemtrakten låg honom emellertid alltjämt varmt om hjärtat. År 1883 – året efter församlingens bildande – valdes han till dess föreståndare, en tjänst som han sedan innehade i nära 50 års tid. Den första tidens väckelsevindar fortsatte att blåsa. Ett rymligt och centralt beläget kapell uppfördes. Guds Ande verkade. Det blev gång på gång stora dopförrättningar. De nyomvända ville ej alltid invänta sommartiden – de räknade tydligen med Herrens makt att bevara, då de gingo hans väg. Det höggs alltså dopgrav i Siljans is och Hag Per var dopförrättare. Efter en sådan dopförrättning, varvid manga blivit döpta, var det någon, som anmälde saken för provinsialläkaren i Leksand. Härvid påpekades det hälsovådliga saken, inte minst för dopförrättaren, som måste sta i det kalla vattnet ganska länge. Läkarens svar blev: ”Ett sådant där bad behövde både du och jag.” Man kan säga, att han härvid uttalade en djupare sanning han kanske själv tänkte sig.
Hag Per var en god församlingsledare, som förstod vad hjorden behövde. Det låg något stabilt och på samma gång andligt friskt och starkt över de möten, som han deltog i. Jag har ännu i frisk minne ett söndagsförmiddagsmöte i Siljansnäs, da jag i sällskap med broder V. Hallenborg hösten 1911 kom dit för första gången. Många hade samlats, och mäktigt ljöd sången. Hag Per uppmanade sedan de som hade något på sitt hjärta att taga tillfallet i akt. Av god vana beredda härpå reste sig da den ene efter den andre, läste något bibelord och avlade ett kort vittnesbörd – till ”uppbyggelse, förmaning och tröst”, som aposteln Paulus i ett av sina brev uttrycker saken. Givetvis fingo aven vi tillresande tillfälle att tala.
Hag Per var en god talare. Hans predikningar kännetecknades av klara tankar och han hade lätt för att finna ord. Hans prydliga skägg gav något av patriarkalisk värdighet it hans framträdande. Som god son av sin bygd tappade han inte bort sin daladialekt men var gärna hörd vart han kom.
En episod kanske har kan räddas från glömskan. Den torde också ha något att säga oss mera sentida förkunnare – och andra. Hag Per skulle en vinter vara engagerad med timmerkörslor. Med tanke på en bland människorna då ännu radande hunger efter Guds ord var detta inte alls tillfredsställande. En broder – enligt uppgift bosatt i en annan dalasocken – hade fått veta detta, och då han träffade Hag Per, sade han: ”Jag kan inte predika, men det kan du. Men jag kan sköta dina skogskörslor i vinter, sa får du fara ut och predika Guds ord för människor, som vill och behöva höra det.” Så skedde också med ömsesidigt gott resultat.
På gamla dagar fick Hag Per uppleva smärtan av att se församlingen splittrad och verksamheten som en följd härav lida avbräck. Detta tog honom ganska hårt. Uppenbarelsens dag skall göra klart, om detta var vinst eller förlust ur andlig synpunkt sett. Under allt sökte dock Hag Per vara sin uppgift trogen och sparade härvid ingen möda.
Hag Per drabbades också i slutet av sin levnad av en svar kroppslig provning. Han miste sina ögons ljus. Det oaktat besökte han så långt krafterna medgavo församlingens möten och deltog i uppbyggelsen. Han kunde nu ej längre läsa sin Bibel, men ur det rika förråd, han under ett helt livs bibelstudium förskaffat sig fanns mycket att frambära.
Hans gård hade nu ett av barnen övertagit, och under tillsyn av anhöriga hade han där sin hemvist ända till slutet. Hembudet kom den 16 februari 1932. Han var da nära 80 år gammal och hade tillhört församlingen i över 50 års tid. Vid hans bår talade bröderna O. Olén och N. J. Hansson m. fl. Hans stoft bars till graven av 5 söner samt en måg. Begravningen, som var den första frikyrkliga där på platsen, avslutades med unison sång:
”Beredd håll mig, o Jesus Krist, Att vänta, Din ljuva ankomst, när du sist, Vill hämta, Ur tåredalen. Från jordeklaven, Din brud till dig i ljusa fröjdesalen.”
Att kungar bruka ha valspråk, torde vi alla känna till. Vad hindrar att också det ”konungsliga prästerskap”, varom aposteln Petrus talar, skulle kunna ha sådana? I mina händer håller jag nu ett födelsedagsalbum, vari H. P. Eriksson på en av sina predikoresor den 31 juli 1923 skrivit sitt namn. Där finns också en rad för valspråk och på denna har han med något darrande hand skrivit: ”Bliv mig nära, Jesus, i dag?” Är inte detta ett vittnesbörd om vad som varit vägledande i denne för nu ett kvarts sekel sedan hemgångne banbrytarens välsignelsebringande liv?
I nyss nämnda bok står också under namnet Per:
”Orubblig – så betyder namnet Per – Väl den i rätt och gott orubblig är.”
Fotoalbumet i bröllopsgåva
EMMA
Det här fantastiska albumet, tjockt, i sammet med guldfärgade metalldetaljer, låg framme i farmors bokhylla på senare år. Tyvärr var jag alldeles för sen med att fråga henne om vilka som är porträtterade på fotona. När vi väl satte oss såg hon dåligt och fick förlita sig helt på min beskrivning av människorna. Det finns en lapp som farmor skrivit, men fotona sitter inte i samma nummerordning som listan.
Albumet fick farmors mamma Anna i bröllopsgåva av sin bror Anders. På insidan av pärmen går följande rader att läsa.
”Ett minne från bror Anders och hustrun Anna Eriksson till syster Anna Eriksson och Per Persson på deras bröllopsdag den 16 januari 1911.”
Anders Ersson (f 1884) & Anna (f 1882).
”Lassas > Larsén. Han från Alvik 18.”
8. Nises Anna 9.
15. Lindkvist Emma?
16. Lassas Erik (Annas bror, f 1882, foto från 1912).
17. Lindkvist Emma?
19. Eriks Mats Anna, gift Bergström i Alvik (identifierad från boken om Alvik)
20. Lassas Anders
21.
23.
24. Mor Annas bror Per (f 1885)
25.
31.
32. Mor Annas bror Per, Lindkvist Emma, Mor Anna.
33.
39.
40.
41.
Krutgumma – sju generationer
BJÖRN
Det här är min morfar Björn Larsens mammas farmor. Mina barns mormors farmors farmor, sju generationer bakåt. Ellen Marie Christiansdatter hette hon och föddes 1821.
Krutgumma: Ellen Marie.
Morfars farmor Henriette Larsen
BJÖRN
Den är vackra kvinnan heter Henriette Larsen (1863-1908) och är farmor till min morfar Björn och pappa till Henry Larsen. Hon dör blott 45 år gammal.
Ung Henriette.
Henriette längst till höger, hennes syster (Antoinette 1870–1941), deras mor Emelie Hagman (morfar Björns farmors mor, 1840–1910).
Henriette på tavla hemma hos mig. Här är hon alltså max 45 år gammal.
På släden 1906
EMMA
Ovan: Färglagt fotografi som vykort 1909. Farmor Emmas far (Per Borén) kör första hästen och hans syster sitter i, Emmas farfar (Hag Per) på bakre släden och sittande modern Margareta och Per Boréns syskon. Axel Eliassons Konstförlag Sthlm.
Troligen vid någon av de gårdar dom ligger borta vid Sandströms, Elias eller Tägt.
Nedan: Originalfotot rån 1906, i inlägg från Leksand.se
Per & Anna i Borénsgården
EMMA
Farmor Emmas föräldrar Per (1879–1949) och Anna (1888–1979). Gifta 16 januari 1911.
Per & Annas barn:
Ester 1912
Emma 1915–1918 *
Märta 1917
Emil 1919
Emma 1920
Helmer 1925
* Emma 1915–1918: Dör av difteri + krupp/strypsjuka, två år och tio månader den 7 maj. / Dr Ekelund. (Samma år som Pers mor dör förlorar han även sitt andra barn)
Pers syskon:
Anna 1881 (enl kyrkbok dövstum, till USA 1906, begravd där)
Anders 1883–1898 enl kyrkbok dövstum)
Carin 1886
Maria 1888
Erik Hag 1892 (Barn / Emmas kusiner: Anna Lilly 19, Karin Jenny 20, Brita Margareta 31 (Kjells mamma), Bengt Erik 32)
Emanuel (Texén) 1895
Karl Johan 1897
Wilhelm Valfrid 1900
Mor Anna till höger, Lindkvist Emma till vänster (källa farmor Emma), Annas bror Per (1885).
Per 1907, troligen medan han jobbade i Stockholm som snickare (Foto: Fr G Klemming / Frans Gustaf Klemming, Drottninggatan 88, Fotografkälla.)
Per i Stockholm. (Fotograf Atelier Gustin verksam 1909–1914 på angiven adress.)
Per & Anna.
Farmor Emmas mor och far, Anna & Per Borén, utanför Borénsgården 1939.
Mor Anna i Alvik
EMMA
Farmor Emmas mor Anna föddes i Alvik 4/5 1888, som tredje barnet till Lassas Erik Matsson (1853–1925) och Nises Britta Persdotter (1855–1925).
Familjen Lassas i kyrkboken 1886–1896
Syskon:
Lassas Erik (1882–1946, mekanikern, ogift)
Lassas Anders (1884–1852, gift 1907)
Lassas Per (1885)
Lassas Anna (1888–1979, gift 1910)
Lassas Lars (1898–1942, gift ~1923, dog i olycka på isen)
Lassas Maria (20/3 1891–10/7 1891, dog av hosta)
Lassas Mats (15/6 1892–21/6 1892, dog av okänd barnsjukdom)
Lassas Maria (1/4 1894–2/3 1895, dog av utslag)
Föräldrar:
Lassas Erik Matsson (1853–1925, dog i olycka)
Nises Brita Persdotter (1855)
Farföräldrar:
Lassas Mats Ersson (1819–1912) och Anna Larsdotter (1824–1906)
Lassas Eriks föräldrar finns här.
Lassas Erik dör efter en olycka 1925.
Mor Annas farbror mekanikern Lassas Erik
Familjefoto, cirka 1903? Lassas Erik Matsson och hustrun Brita Persdotter med tre av barnen, Erik (f 1882), Anna (f 1888), Per (f 1885) och lilla Lars (f 1898). (Näst äldsta sonen Anders är i Amerika 1903–1904, därför han inte är med på fotot?)
Här sitter dom framför Lassasgårdens gammelstuga i Alvik som sedan flyttades till Tällberg. Foto från 1908/09.
Lassasgården
Bild 1: I korsningen mellan bygatan och nuvarande Dunkholsvägen stod byns majstång nummer två fanns Lassas-gården. Till höger stugknuten på Landollas. Troligen 1910-tal. Bild 2: Nutid samma plats.
Tre syskon som dog som små
De sista tre barnen till Lassas Erik Matsson och Brita Persdotter dog som små.
Maria, född 20/3 1891, död i hosta 10/7 1891: Siljansnäs kyrkoarkiv, Dalarnas län, Död- och begravningsböcker, SE/ULA/11215/F/1 (1875-1894), bildid: A0031594_00095
Mats, född 15/6 1892, död i ”okänd barnsjukdom” 21/6 1892: Siljansnäs kyrkoarkiv, Dalarnas län, Död- och begravningsböcker, SE/ULA/11215/F/1 (1875-1894), bildid: A0031594_00102
Maria, född 1/4 1894, död i utslag 2/3 1895: Siljansnäs kyrkoarkiv, Dalarnas län, Död- och begravningsböcker, SE/ULA/11215/F/2 (1895-1933), bildid: 00191906_00005, sida 2
Mor Anna som äldre
Mor Anna, 58 år 1946.
Mor Anna med sina barn: Helmer, Emil, Ester, Märta och Emma. 1968, då Anna fyllde 80 år. Hon dör 1972.
En tidsresa 